Ett vitt ödehus

När man åker vägen mellan Jansjö och Näsåker kan man skymta detta vita hus i skogen.


Ordentligt tillbommat och med kraftiga luckor för fönstren - kan det röra sig om en militär topphemlighet kanske? Det är inte så vanligt med vitrappade ödehus mitt i skogen

Vid husets baksida står en stege och där ligger också två järnspisar

Fönsterluckan på baksidan går att öppna och med blixt kunde rummets interiör fotograferas - ytterligare en järnspis från Husqvarna Vapenfabrik. Det är deras vackra No 226 som pryder rummet. Kvar står också kaffepannan och en trasig järngryta. Väggens dekor är nog senare tillkommen.

Flitiga spindlar har vävt en ersättning för trådgardiner i fönstret

Den ena utkastade spisen är en Klafreström No 26

Den andra är av märket Bolinders. Man kan undra varför ett så litet hus haft tre järnspisar? Kan det ha varit ett militärt spisförband som övat här?

Till slut en bild på den låsta dörren.

Mästaren från Anundsjö

En nästan helt igenvuxen väg leder till det torp som Mästaren i Anundsjö, Erik Andersson, bebodde under några år mellan 1914 och mitten av 1920-talet. Han kom ursprungligen från Dalarna, där han föddes 1881. Efter att ha blivit påverkad av vandringsprästen David Petander lämnade han hustru och barn och gav sig ut för att predika. En ung lantbrukarson från Storsjö skänkte sitt torp i Järvberget till Anderssons sekt.


Här levde alltså mästaren med sina sektmedlemmar, huvusakligen kvinnor, och man odlade grönsaker, sektens huvudsakliga föda, och höll får och getter. Av ullen tillverkade de sina egna kläder

Torpet har råkat i höggradigt förfall, inte så konstigt om man tänker på att det snart är 90 år sedan släkten drog vidare till Västerbotten. Andersson själv avled 1945 i Vitteby i Sunne (Värmland).

Innanför ytterdörren ser vi hur skorstenen rasat in

Ett par kvarlämnade symaskiner och några kaffekoppar och mycket damm

En av symaskinerna står på golvet.

En blick in i det raserade köket

Vinden fylls av bråte från den raserade skorstenen och golvet är inte möjligt att beträda.

Från trappan upp till vinden

Genom ett fönster på husets baksida kan vi observera läster som visar att man också gjorde sina egna skor och kanske också reparerade andras

I förstugan hänger en överrock kvar - kan det ha varit mästarens?

Ute på den igenväxande ängen framför torpet blommade denna lilja - en sista påminnelse om Mästaren.

Den som vill veta mer rekommenderas essän "Tollorna och Mästaren från Anundsjö" av Else Britt Lindblom"